Många menar att nedrustning av Försvarsmakten sker då säkerhetsläget medger det och då maktmedlet inte längre är ändamålsenligt eller relevant för den valdasäkerhetspolitiska inriktningen. Dessutom menar många att för en småstat som Sverige är nedrustning en förutsättning för att vara trovärdig till den kollektiva säkerheten och därav är behovet av en liten men ändamålsenlig försvarsmakt det enda rationella. Undersökningens syfte är att med en teorikonsumerande ansats förklara nedrustningen av den svenska Försvarsmakten i de två empiriskafallen, försvarsbesluten 1925 respektive 2009. Realism och liberalism hjälper författaren att undersöka delförklaringarna till nedrustning sett genom perspektiven om makt, säkerhet, integration, kollektivism och interdependens.Undersökningens resultat visar att beslutet att nedrusta är ett samband av flera aspekter som måste betraktas från flera perspektiv för att bättre förstås. Detta får som konsekvens att båda teorierna har förklaringskraft och att de tillsammans ofta kompletterar och djupare ger svar på motiven till att nedrusta. Teorin om liberalism har mer förklaringskraft i de empiriska fallen och dess spårbarhet är mer frekvent i de valda säkerhetspolitiska inriktningarna som föranleder nedrustningen. Realismen återfinns, främst vid behov och motiveringar till valda militära förmågor samt vid förhållningssättettill framtiden och dess oförutsägbarhet.