I detta kapitel studerar vi offensivens roll i det taktiska tänkandet vid tolfte slaget om Isonzo, mer känt som slaget vid Caporetto, i oktober 1917. Underlag har utgjorts av litteraturen kring slaget samt av erfarenheter från en fältövning på plats i Slovenien. Författarna, tillsammans med lärarna på sektionen för markoperationer och chefen för militärhistoriska avdelningen vid Försvarshögskolan, analyserade på plats slaget och följde i fotspåren på dåvarande löjtnanten Erwin Rommel för att förstå de taktiska förutsättningarna, vägvalen, besluten och dess effekter.

I detta kapitel utgår vi från resultaten av vår egen forskning kring militärt taktiskt tänkande bland svenska officerare, från existerande forskning kring taktiskt tänkande samt från svensk doktrin och reglementen med betoning på Arméreglemente taktik (ART).

När man studerar slaget vid Caporetto finner man att det är uppenbart att offensiven och offensivt tänkande har varit förhärskande. Detta gäller såväl Caporetto som de föregående elva slagen om Isonzo liksom den efterföljande jakten efter de italienska trupperna mot Tagliamento. Men varför var offensiven förhärskande? De militära målen och operationsmiljön ger förstås en grundförklaring – då italienarna ville nå Trieste behövde de gå på offensiven, och när Österrike-Ungerns försvar närmade sig kollaps och det operativa rummet saknades var motoffensiv att föredra (i alla fall om tyskt stöd kunde uppbådas). Samtidigt står det klart att offensiven var dominerande i det militära taktiska tänkandet hos såväl italienare som tyskar – de två huvudaktörerna i det studerade fallet.