Skogsbranden i Västmanland sommaren 2014 ledde till en omfattande räddningsinsats och blev den största samverkansinsatsen på svensk mark sedan det nuvarande krisberedskapssystemet infördes. Syftet med rapporten är att, utifrån ett krisberedskapsperspektiv, dra lärdomar och ta tillvara erfarenheter från händelsen genom en systematisk undersökning. Utvärderingen är skriven av Försvarshögskolan/Crismart på uppdrag av Norbergs kommun, genom Länsstyrelsen i Västmanlands län. Utvärderingen har främst baserats på skriftlig och muntlig information från Norbergs kommun som har erhållits genom processledning, intervjuer och dokumentanalys. Huvudfrågan har varit hur kommunen kan lära och utvecklas av händelsen och utvärderingen ger exempel på inom vilka områden kommunen bör utveckla sin verksamhet samt inom vilka områden det finns goda exempel på beslutsfattande och agerande.
Måndagen den 4 augusti 2014 nådde skogsbranden, som då hade pågått i fem dagar, Norbergs kommun. Situationen blev snabbt akut. Kommunen påbörjade krishanteringsarbetet på måndagskvällen samtidigt som räddningsledningen övervägde att evakuera stora delar av kommunen. Kommunalrådet aktiverade krisledningsnämnden och nämnden, krisledningsgruppen och krisinformationsgruppen hade möten tillsammans. Det sågs som den lilla kommunens styrka att grupperna kunde arbeta nära varandra. Ingen annan av kommunerna som drabbades av skogsbranden stod inför en lika allvarlig situation som Norberg gjorde under måndagen. Krisledningsnämnden gjorde att beslutsvägarna blev korta och kommunala medel vid behov snabbt kunde omfördelas. I Norbergs fall var det lämpligt att aktivera krisledningsnämnden eftersom det gav kommunen ytterligare verktyg för att hantera krisen.
Det finns några områden där Norbergs kommun kan lära och utvecklas av skogsbranden. Ingen av de skogsbrandsdrabbade kommunerna skulle ha haft tillräckligt med personal om krisen hade dragit ut på tiden. Uthållighetsaspekten blir särskilt bekymmersam för en liten kommun. För att minska sårbarheten bör kommunen bibehålla kontakter med andra aktörer i närområdet och bli aktiv i de regionala nätverk som finns för krisberedskapsfrågor.
Samverkan kräver resurser och även det blir därför svårare för en mindre kommun. Samverkansstaben i Ramnäs önskade ytterligare representanter från Norberg, något som kommunen inte menade var möjligt. Norberg är den minsta av de drabbade kommunerna. Den personal som fanns behövde arbeta i kommunen. Norberg och Fagersta delar på en tjänst som beredskapssamordnare. Vid händelser som involverar båda kommunerna blir det en sårbarhet.
Vid skogsbranden ansvarade länsstyrelsen för att samordna information från olika myndigheter. Trots länsstyrelsens samordning och övertagande av räddningstjänst har kommunerna fortfarande informationsansvar gentemot de egna medborgarna. Norberg tycks knappt ha informerat allmänheten om vilka insatser kommunen själv gjorde med anledning av skogsbranden. Kommunen bör därför fundera på hur förmågan att kommunicera vilka åtgärder kommunen vidtar under en kris kan stärkas.
Stockholm, 2015. , p. 21