I och med Försvarsmaktens Regler för militär sjöfart som fastställdes 2009 infördes nya fartområden för sjövärdighet. De nya reglerna bygger på ett EU-direktiv med syfte att ensa fartområdes-bestämmelserna inom EU, tidigare var fartområdesbestämmelserna renodlat nationellt utformade. Syftet är här att undersöka den säkerhetsmässiga effekten av dagens fartområdena givet marinens fartyg, bemanningsstruktur, utbildningsnivå och verksamhet, och att även undersöka om tillräckligt låg risk kan uppnås genom alternativa fartområden som har en mindre operativ effekt på marinens verksamhet.
Grundstrukturen för analysen följer International Maritime Organizations (IMOs) Formal Safety Assessment (FSA). Utgångspunkten för analysen är de tillåtna risknivåer som låg till grund för utarbetandet av de nya fartområdena enligt EU-direktivet. FSAs riskperspektiv med ett fokus på antalet döda (och skadade) innebär att sjösäkerheten hanteras på ett mer allomfattande sätt jämfört med de traditionella preskriptiva regelverkens renodlade tekniska analyser. I FSA får tekniska problem eller konsekvenser på materielsystem en underordnad betydelse och fokus läggs i stället på konsekvenserna för besättning och passagerare. Angreppssättet ger således information om säkerheten mot sjöolyckor och tar ett grepp över både fartygens tekniska status och hur fartygen opererar och bemannas.
Generellt kan sägas att det under den studerade perioden finns betryggande säkerhet mot sjöolyckor. Det finns trots det säkerhetsproblem i förhållande till den militära uppgiften, men lösningarna till dessa står inte att finna bland ytterligare sjösäkerhetsbestämmelser med utgångspunkt från civil sjöfart. Specifikt i förhållande till fartområden konstaterar arbetet också att dagens bestämmelser bygger på ett EU direktiv utformat för att säkerställa att säkerheten ombord är tillräcklig och för att undvika konkurrensstörningar, där det senare kravet inte är relevant för utformningen av regler för militär sjöfart men trots detta låtits påverka implementeringen. Direktivet är därmed implementerat på ett föreskrivande (preskriptivt) sätt vilket generellt minskar viljan att påverka och förbättra verksamheten, fråntar operatörerna känslan av ansvar, och endast är lämplig för rutinverksamhet. Det vill säga på ett sätt som är olämpligt för militär verksamhet speciellt med tanke på de säkerhetsutmaningar som finns.
Analysen i detta arbete visar också att den säkerhetshöjande effekten för Marinens verksamhet av fartområdesbestämmelserna är låg i relation till den operativa kostnaden de leder till. Lärdomarna från här analyserade tillbud och olyckor visar att det är lämpligare med fartområdesbestämmelser som i större utsträckning tar hänsyn till operativa aspekter, men samtidigt uppfyller EU-direktivets krav vad gäller säkerhetsnivå.
Givet dagens säkerhetsnivå är incitamentet litet för större nya regelverk som begränsar den operativa förmågan (det vill säga sådana som leder till en operativ kostnad). Däremot finns det fortsatt incitament (för redaren) att fortsätta arbeta med riskmedvetenhet och förståelse för vilka situationer som är farliga och hur de ska undvikas. Centralt är att öka chefens handlingsutrymme, men också att öka kunskapen om risker och hur de undviks om de inte är befogade. Denna rapport föreslår tre områden för förändringar:
Förändra fartområdesbestämmelserna så att de vilar på operativa överväganden.
Säkerställs att metoder och kunskap för riskanalysen ombord vidareutvecklas baserat på relevant kunskap och utifrån de erfarenheter som vinns angående riskhantering i Marinen i övrigt.
Säkerställ att det hos redaren och inspektionen finns kompetens för att genomföra riskstudier och utveckla en gemensam process för hur centrala beslutsparametrar ska beräknas (till exempel fartygsår, personår och antalet skadade). Detta för att möjliggöra att säkerheten mot sjöolyckor kan följas upp.
I enlighet med EU direktiv 98/18/EC och IMOs FSA föreslås därför här att fartområdesbestämmelser för Marinen förändras till en alternativ lösning för att tillåta mer verksamhetsanpassad och utökad fart. Sådana förändringar är kostnadseffektiva enligt IMOs bedömningsmetod och leder till att säkerheten ombord är tillräcklig i enlighet med SOLAS. Det skulle även leda till att Fartygssäkerhetslagens explicit uppfylls genom att säkerställa att regler ger ”betryggande säkerhet mot sjöolyckor”. Med dagens regler uppfylls lagtexten utifrån antagandet att implementering av en modifierad variant av det civila regelverket ger en betryggande säkerhet. Ett antagande som denna utredning visar leder till ineffektiva säkerhetslösningar som i liten utsträckning påverkar säkerheten mot sjöolyckor i Marinen.
Stockholm: Försvarshögskolan (FHS), 2016. , p. 22