Logotyp: till Försvarshögskolans hemsida

I denna uppsats studeras den svenska strategin för klimatanpassning, i syfte att skapa förståelse för hur risk och sårbarhet framställs inom arbetet. Den globala uppvärmningen gör att negativa effekter av klimatförändringar blir vanligare, vilket även gör att katastrofer blir mer förekommande. Det är därför avgörande att samhället anpassas efter ett förändrat klimat och de risker som följer. Inom arbetet med klimatanpassning finns olika syn på risk och sårbarhet, där vissa pekar på att eftersom alla grupper i samhället inte drabbas lika hårt av klimatrelaterade konsekvenser och katastrofer behöver social kontext tas hänsyn till. Tidigare forskning menar att arbetet med klimatanpassning riskerar att bli ineffektivt och orättvist om sociala faktorer utelämnas, därför talar flera forskare för att integrera ett intersektionellt genusperspektiv. För att skapa förståelse för det svenska arbetet med klimatanpassning ställer denna uppsats frågor om hur risk och sårbarhet framställs, förstått ur intersektionell riskteori, och vilka effekter som dessa framställningar kan tänkas få. För att besvara frågeställningarna tillämpas en poststrukturalistisk ansats med hjälp av Bacchis “What is the problem represented to be”, WPR-metoden. Denna uppsats resultat visar att det finns varierande framställningar av risk och sårbarhet inom svensk klimatanpassning, där exempelvis risker kopplas till fysisk miljö, snarare än människor, och när sårbara grupper beskrivs är det oftast utan någon hänsyn till intersektionella faktorer. Detta bekräftar till stor del vad tidigare forskare har kommit fram till. Det verkar dock finnas motstånd inom diskursen om klimatanpassning, som utmanar de dominerande framställningarna, vilket tyder på att det finns potential att skapa en strategi för klimatanpassning som är både effektiv och rättvis.