Logotyp: till Försvarshögskolans hemsida

Genom mänsklighetens historia har krigsvetenskapliga teorier funnits för att förklara framgångarna med krig och krigföring. För att anpassas till de tekniska och taktiska framstegen som t.ex. skjutvapen, flygplan och kärnvapen har inneburit har dessa teorier löpande uppdaterats. En teori som funnits under lång tid är teorin om vilseledning.

Denna studie gör en fallstudie på den strategiska operationen med trojanen Stuxnet som användes för att angripa Irans kärnanrikningsprogram 2007–2010. Då den tekniska utvecklingen, där mer och mer blivit digitalt och där kriget nu även inbegriper cyber, har teoriernas applicerbarhet återigen möjligen påverkats. Studien undersöker om teorier om vilseledning kan förklara framgången med operationen. Studien använder fyra författare i tre konstellationer som beskrivit vilseledning ur perspektiven (1) vilseledningens delar och (2) vilseledningens krav. Dessa teorier har jämkats till en teori och har sedan använts som utgångspunkt i en teoriprövande fallstudie varvid dessa prövats på fallet Stuxnet. Eftersom vilseledningsteorierna ursprungligen anpassats för en tid innan kriget blivit digitalt är studiens fall ett s.k. least likely case och kan, om teorin kan förklara framgången med Stuxnet, styrka teorins applicerbarhet i den nya kontexten som cyberkrigföringen innebär.

Sammantaget visar studiens resultat att framgången med Stuxnet kan förklaras med såväl vilseledningens delar som dess krav. Därtill kan de identifierade misstagen med Stuxnet, både på operativ och teknisk nivå, förklaras med brister i vilseledningens krav. Detta gör att studiens teori kan förklara framgången i en militär operation i cyberdomänen. Därmed konstaterar studien att prövade teorier om vilseledning fortsatt är giltiga. Studien föreslår även hur studiens slutsats kan användas i ett defensivt syfte.