Genom Sveriges medlemsansökan till Nato bryter staten en lång tradition av militär alliansfrihet. Den militära alliansfriheten har sedan Sverige senast var i krig syftat till att landet skulle kunna förbli neutralti händelse av krig i närområdet. Enligt svenska politiker har denna isolationistiska strategi varit en bidragande orsak till att Sverige klarat sig undan krig i mer än 200 år. Med den historiska bakgrunden är därför Sveriges erfarenheter av att vara medlem i en militär allians ringa. Polen däremot har sedan 1999 varit medlem i Nato och har därför mer än 20 års erfarenheter vilka Sverige skulle kunna dra nytta av iett kommande medlemskap i Nato.
Denna studie analyserar vilka samverkans- och militärstrategiska val Polen och Sverige gjort före och efter respektive stats val att bli medlemmar i Nato. De polska erfarenheterna från mer än 20 års medlemskap appliceras därefter på en svensk kontext där dessa erfarenheter identifierar möjligastrategiska vägval för Sverige. Slutligen diskuteras huruvida det är möjligt att på förhand identifierakonsekvenser av en stats val av samverkansstrategi utifrån en annan stats erfarenheter.
Sverige kommer behöva se över sina militärstrategiska medel och metoder för att nå de militärstrategiska målen. Den nu valda samverkansstrategin, att ingå i en militär allians och balansera det upplevda hotet, innebär att Sverige inte längre enbart kan fokusera på statens enskilda behov utan behöver även väga in Natos behov för att bidra till kollektiv säkerhet inom alliansen. Om Sverige väljer att sätta svenska intressen före Natos kan det innebära att Sverige inte uppfattas som trovärdig, pålitlig och solidarisk.