Skogsbranden i Västmanland sommaren 2014 ledde till en omfattande räddningsinsats och blev den största samverkansinsatsen på svensk mark sedan det nuvarande krisberedskapssystemet infördes. Syftet med rapporten är att, utifrån ett krisberedskapsperspektiv, dra lärdomar och ta tillvara erfarenheter från händelsen genom en systematisk undersökning. Utvärderingen är skriven av Försvarshögskolan/Crismart på uppdrag av Surahammars kommun, genom länsstyrelsen i Västmanlands län. Utvärderingen har främst baserats på skriftlig och muntlig information från Surahammars kommun som har erhållits genom processledning, intervjuer och dokumentanalys. Huvudfrågan har varit hur kommunen kan lära och utvecklas av händelsen och utvärderingen ger exempel på inom vilka områden kommunen bör utveckla sin verksamhet samt inom vilka områden det finns goda exempel på beslutsfattande och agerande.
Surahammar var en av fyra kommuner som drabbades av skogsbranden i Västmanland som började den 31 juli 2014. Jämfört med de andra kommunerna utsattes dock inte Surahammar lika hårt. Evakueringar skedde i kommunen men under relativt lugna former. Inga fastigheter förstördes, det var till stora delar bolagsskog som brann och behovet av psykosocialt stöd var mycket litet. Surahammars hantering av händelsen präglades främst av lägesuppfattning, informationsspridning och efterarbete. Kommunen ansåg sig inte behöva aktivera krisledningsnämnden, utan kunde hantera händelsen med en tjänstemannastab. Surahammars kommun ansåg att efterarbetet försvårades av att länsstyrelsen inte hade förståelse för att de inblandade kommunerna var olika drabbade av händelsen.
Även om kommunen jämförelsevis inte drabbades så hårt av branden finns det ändå ett par lärdomar och goda exempel på krishantering från händelsen. Kommunen evakuerade på eget initiativ bl.a. ett äldreboende i förebyggande syfte, ett bra beslut då situationen var mycket osäker och det inte fanns anledning att invänta evakueringsbeslut från annat håll. Surahammars kommun var också mycket aktiv i informationssökning på plats i Ramnäs. Dels satt informatörer som rapporterade för kommunens räkning, dels åkte kommunens beredskapssamordnare mellan Ramnäs och kommunens stab med lägesuppdateringar. Samordnarens arbete visade också att personliga kontakter inom kommunen var avgörande för hanteringen. Informationsarbetet och lägesuppdateringarna försvårades dock av att samordnaren och informatörerna även belades att utföra andra uppgifter på plats i Ramnäs.
En lärdom för kommunen är att informatörerna som arbetade i Ramnäs hade behövt en bättre uppfattning om vilka behov som fanns inom kommunen. Loggföring under händelsen hade också behövt vara bättre och information på minoritetsspråk borde ha givits ut snabbare. Även om arbetstidsplanering genomfördes var en del bland kommunens personal mycket trött efter händelsen och hade begränsade möjligheter att återhämta sig efteråt. Det är därför alltid viktigt att tänka på uthållighet ur ett längre perspektiv.